Ena sidan av vårt kylskåp är täckt av våra barnbarns teckningar och små hälsningar. Våra hjärtan värms varje gång vi stannar till och läser deras småglada hälsningar till farmor/farfar och mormor/morfar. Ifrån Umeå och då sexåriga Nora fick vi en hälsning som nästan gjorde att hjärtat slog en extra volt av glädje.
Med sin lite spretiga stil med blandning av stora och små bokstäver skrev hon som en uppmuntra till farfar prästen. ”Jag älskar Gud, Han är så påliTlig!!! Och snel och Kära Gud gör så alla mår bra.”
I en av episteltexterna för söndagen som kommer står det: ”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss utan ord.”
Det finns en som bär oss, det finns en som stöder oss, det finns en som vädjar för oss även om vår bön inte alltid är så välformulerad. Det är som lilla Nora i sin skrivna bön till Gud. Lite spretig, lite osammanhängande, stilistiskt inte korrekt, grammatiskt inte korrekt, men ändå en helt fantastisk bön till den Guden som ser till hjärtat, inte till ålder eller skrivfärdigheter, talkunskap eller bildning. Den allra mest bildade och välformulerade bönen som jag känner till är ordet, HJÄLP!
Det ordet har jag fått lära mig att använda ofta i min präst och predikantgärning. Ofta har jag känt att jag gått bet på att få människor att förstå vad det var jag försökt säga till dom. Under många år har jag haft konfirmandundervisning och ofta har jag märkt att ungdomarna inte förstod så mycket av vad jag velat säga till dem. Därför inledde jag mina lektioner med att plocka fram gitarren och sjunga ur psaltaren 139 där det står; ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” Med min knaggliga gitarrkunskap och sångröst ville jag att ungdomarna skulle få med sig en hälsning från himlen, att de var omslutna med Guds kärlek. Jag hoppades att de kunde få göra den upptäckten, som lilla Nora gjort, att hur den än går i livet så är Gud den som de kunde vända sig till för han är en som man kan lita på. Där får man öva sig på den bönen som jag anser är den alltigenom starkaste bönen, nämligen, HJÄLP.
För mig är bön ett sätt att leva, jag börjar min dag i bön, och lever min dag i bön, och somnar med en bön på mina läppar. För mig är kristen tro inte religion, utan relation. För mig är inte kristen tro ett beteende, utan ett beroende. För mig är kristen tro inte prestation, utan vila. Den Kristna kyrkan tror inte på en idé, utan på en person.
Vi tror på Jesus Kristus som levande och uppstånden mitt ibland oss. Vi tror att han är den som bär oss genom livet. Vi tror att det är han som hör oss när vi ber, och att han ständigt är oss nära.
Du och jag får prata med Jesus som en vän. Vi får umgås med honom under dygnets tjugofyra timmar och han är ständigt intresserad av vad vi har att säga till honom.
Vi får återkomma så ofta vi vill med ropet om hjälp. Den kristna kyrkan har ett kyrie som ropas nästa varje söndag i våra kyrkor, det lyder; Kyrie eleison det är grekiska för orden ”Herre förbarma dig.” Vi ropar ut vår hjälp, för oss själva för Sverige, för vår värld. Hjälp Herre!!! Du som är pålitlig!!
En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved