Hösten 1951 stod mina föräldrar lite villrådiga inne i Tavelsjös gamla träkyrkas sakristia, för att bestämma vilket namn deras elfte barn skulle få. Vilket namn skulle det stå i kyrkoböckerna efter denna dopgudstjänst. Min mor vill att namnet Gustav skulle få skrivas in medan pappa tyckte att det namnet innehöll för många dåliga minnen därför ville han inte att hans yngste son skulle heta Gustav.
Prästen lyssnade tålmodigt på dopföräldrarnas resonerande och då kom han på namnet Gösta skulle väl vara en Salomonisk klok lösning på namnfrågan eftersom Gösta har sin grund i namnet Gustav. Så fick det bli och så begav de sig ut i träkyrkans vackra kyrksal med den utsirade dopfunten. I den närmaste bänkraden satt de 10 syskonen uppradade för att nyfiket se hur lillebror fick vatten på huvudet av prästens vana händer. De tittade på varandra när de hörde prästen uttala namnen över den lille. Ulf Gösta Ingemar var namnen som prästen läste över deras nya lillebror. - Han fick tre namn, viskade de till varandra. Vad kommer han att heta? Det var den nyfikna frågan som de ställde till sina föräldrar efter att kyrkklockorna hade tystnat.
Ungefär så gick det till när jag döptes för snart 73 år sedan. Namnfrågan var då en huvudfråga som blev till en meningsskiljaktighet mellan mor och far. Men huvudfrågan i dag är inte namnet, utan vad hände vid dopets vatten. Där i dopet satte Gud sin stämpel på mig liksom en sedel har sin vattenstämpel för att garantera sitt värde, så är du och jag stämplade med Guds vattenstämpel.
När våra två äldsta flickor var tre och fem år gamla fick sina första cyklar med stödhjul. Jag införskaffade orange vimplar som var fastklistrade på en stång som jag skruvade fast på deras cyklar. På så vis kunde vi hålla rätt på dem när de var ute och cyklade och om de kom ut på vägen kunde bilisterna se deras varningsflaggor på långt håll. Vi var noga med att alltid vara ute med dem när de cyklade. Men vid ett oövervakat tillfälle smet de i väg ut på gatan. Både jag och frugan blev jätteförskräckta, vi sprang ut och letade efter dem, lite längre ned efter gatan såg vi de små orange vimplarna. Vi sprang och ropade, viftade och hojtade, att de skulle stanna. När vi fått tag på de små smitarna fick de höra mor och far under tårar tillrättavisa dem över deras tilltag. ”Men vi tänkte bara, det bara bidde så”, var deras förklaring.
I dopet har Gud satt sin stämpel på oss alla, en stämpel som aldrig går ur. Du och jag har i dopet fått ett märke på vår panna. Gud är utom sig av oro över alla sina bortsprungna barn, han är som en orolig förälder som springer efter sitt barn. Han vill oss bara gott, hans stora längtan är, att se oss alla i sin Faderliga famn. I ditt dopbevis, där råder det ingen tvekan i vilket namn du är döpt. Nämligen i Guds Faderns Sonens och i den Helige Andes namn. Han har sagt sitt, ”Du är min”, över dig i ditt dop.
En skön helg önskar jag dig
Allt gott
Gösta Degerman
Copyright © All Rights Reserved